Vandrarens resa Här samlar jag mina upplevelser under trumresorna    Jag ser trumman som en bro mellan de olika världarna som utövaren färdas i. Den låter oss färdas tryggt med våra kraftdjur för att söka kunskap i andevärlden. I den Undre Världen möter vi våra kraftdjur och hämtar styrka från Moder Jord. Mellan-Världen besöker vi för att utforska vår egen värld i den chimära tillvaron, t.ex. att vi reser mentalt till en plats på vår egen jord för att utforska dess tillblivelse, dess känsla i nuet, det som fanns där sedan tidernas begynnelse. Du kan resa till ett djur, en växt eller en person, det är bara din egen fantasi som sätter gränserna. I vår resa till Övre Världen möter vi Kunskapen, Lärarna, Mästarna, Guiderna och Änglarna som låter oss utforska Universum och dess mysterier samt ger oss svar och vägledning på våra frågor. Vi reser till de Fyra Vädersträcken för att finna vad som döljer sig bortom, i den yttersta sfären. Vad du finner i Norr, Söder, Väster eller Öster är beroende på var du befinner dig själsligt i tillvaron just nu.  För närvarande är det fyra stycken.   Del 1 Vandrarens resa till Undre Världen för att möta kraftdjuren. Förväntan känns i luften, i kväll ska det ske-resan till Undre Världen. Förberedelserna är noga och utförs av Shamanen som ska visa oss vägen. Rening och rökelser ska göra våran resa säker. Alla som ska delta samlas i gläntan där en eld brinner i mitten och en ring av stenar är utlagda. Vi sätter oss innanför ringen och väntar på att Shamanen ska börja reningen inför resan. Salvians omisskännliga doft sprider sej i natten när Shamanen går runt oss och låter röken omgärda oss med hjälp av en örnfjäder. Han låter sin skallra ljuda och en underlig sång ljuder ur hans strupe. Det känns både otäckt och tryggt på samma gång. En längtan och ett igenkännande börjar spridas bland deltagarna, vårat kollektiva medvetande vet vad som ska hända och själen gläds. Alla lägger sej ner innanför ringen och väntar på att trummorna ska börja ljuda, när ljudet träffar kroppen börjar blodet pulsera i samma takt och medvetandet börjar sin resa ner till Undre Världen för att möta Kraftdjuren. Vandringen börjar och vägen slingrar sej fram mellan de olika nivåerna i medvetandet, plötsligt går det väldigt lätt-precis som om själen fått vingar! Färgerna är otroligt vackra, nyanser jag aldrig sett förr uppenbaras för mej, dofter och känslor slår emot mej-det är svårt att inte ryckas med och glömma målet med resan-men trummorna leder mej rätt. Vandringen fortsätter och snart kommer vi fram till Kristallgrottan där porten till Kraftdjurens Värld är. En trappa leder ner i berget, facklor lyser vår väg ner och vi kommer ut i en gigantisk kristallsal som gnistrar i regnbågens färger. En bit bort finns en stor port där Bergets väktare står, han hälsar oss välkommna till Kraftdjurens värld och öppnar porten åt oss. Vi träder in i en värld fylld av grönska och kristallklart vatten, den klara luften fyller lungorna och vi vandrar åt olika håll för att söka vår egen upplevelse. Min väg leder mej mot de snöklädda bergen i fjärran, en örn svävar högt över mej och visar mej vägen. Vargen går tyst vid min sida. Naturen omkring mej ger mej kraft och styrka att fortsätta min vandring, jag möter många djur på min väg och alla har en visdom att delge mej. Solen värmer och jag känner att jag är ett med djuren och naturen, jag förstår livets cirkel, alla och allting hör ihop, jag känner det i varje cell i min kropp, och min själ gläds åt denna harmoni. Jag känner att jag inte behöver nå berget på denna vandring, så jag sätter mej ner och Korpen kommer för att dela med sej av sin visdom och jag förstår att jag ska ledsagas av den på min fortsatta vandring i livet. Korpen blev mitt kraftdjur tillsammans med Vargen som ska skydda mej mot faror och Örnen som låter min själ flyga högt! Trummorna ljuder och påkallar vår uppmärksamhet-det är dags att återvända till kristallgrottan för vår resa tillbaka till vår egen värld. Det är inte svårt att hitta, våra fötter vet vägen. Bergets väktare stänger porten bakom oss och hälsar oss välkomna åter när helst vi har lust. Återresan går fort - snart befinner vi oss i cirkeln vid elden-och trummorna tystnar, vi ligger kvar - ovilliga att släppa våra upplevelser. Men jag vet att min livsväg har ändrats - jag går Shamanens väg - och jag har tagit det första stapplande steget! Kopiering är ej tillåten! Detta är min upplevelse, du får söka din egen. Del 2 Vandrarens resa till Bortom Norr     Idag ska jag göra min Resa till Norr eller rättare sagt Bortom Norr, förberedelserna är avklarade och resmålen bestämda, så vi väntar på att trummorna ska leda oss. Jag kallar på mina kraftdjur och trummorna börjar ljuda, en vibration som träffar mitt öra fortplantar sej igenom min kropp. Shamanen leder oss till Kristallgrottan, vi vandrar ner till Kristallsalen som gnistrar i regnbågens alla färger. Jag går fram till Porten som leder mot mitt Norr. Bergets väktare öppnar porten åt mej och jag träder ut i ett underbart landskap, omgivningen verkar bekant, jag är på väg mot de snöklädda Bergen! Vandringen för mej längs slingrande bäckar med kristallklart vatten, vidare upp mot Berget med den eviga snön som lyser vit mot dess sida. Jag möter ett vargpar och fråga varifrån de kommer, Bortom Norr blir svaret, då vet jag att jag är på rätt väg. Där jag inte kan ta mej fram till fots får jag flyga med Korpen och jag ser Vargen under mej. Landskapet blir ödsligare ju längre bort jag kommer. Hel plötsligt tar Jorden slut och Bortom Norr tar vid! Jag befinner mej på ett berg vid det stormiga havet, dimman gör det svårt att se och en ensam fyr sprider sitt stötvisa sken över omgivningen. Det känns lite kusligt och jag är glad att mina kraftdjur är med mej. En stark vind får dimman att skingra sej för en stund och jag ser en pir som verkar leda ut över havet, så jag bestämmer mej för att följa den. Halvvägs på piren kommer det en tunnel, där är mörkt, men jag vet att jag måste igenom den. Jag håller en hand på Vargens rygg och känner trygghet i hans närhet. En fuktig kall dimma sveper igenom mej - det känns som om tusen förtvivlade själar går igenom min kropp! Jag springer allt vad jag förmår och ser ett ljus skymta längre fram, det är slutet på tunneln! Väl igenom kommer jag fram till en enormt stor port, en lucka finns mitt på porten men inget handtag att öppna den med. Jag bankar på porten och en stark röst frågar vem jag är och vad mitt ärende är. Med en ganska ynklig röst presenterar jag mej och mina kraftdjur och talar om att jag kommit för att utforska mitt Bortom Norr. Porten öppnas och där står en enorm jätte som är Väktaren av porten Bortom Norr, han lägger en svart glänsande pärla i min hand och säger att det är min "inträdesbiljett" till Bortom Norr, den ska jag ha med mej vid besöken där. När jag kommit in genom porten befinner jag mej i en gigantisk sal med underliga formationer och statyer. Väggarna är fyllda av inskriptioner som verkar vara från både Urminnes tider och Den Nya Tiden. Mitt i salen finns en enorm kristallkula, i mitten av den simmar en drakfisk som skimrar i regnbågens alla färger. En röst hörs i mitt huvud: Det som är vackert kan döda! Jag undviker att komma nära drakfisken och går fram till en av de många portarna som finns där inne i salen. Sakta öppnar jag porten och ett underbart landskap ligger framför mej, jag vandrar över en äng som är fylld av doftande blommor, vackra fjärilar flyger runt älvorna som dansar runt solen strålar. Allt andas harmoni och frid. Vandringen för mej till Stillhetens Hav som fylls av solens sista strålar till en glittrande spegel. Jag kliver ner i det ljumma vattnet och flyter iväg och känner hur jag fylls av ett lugn som sprider sej i mitt sinne och kropp.  Stärkt till både kropp och själ tackar jag för denna gång och Väktaren öppnar porten och min vandring tar mej snabbt tillbaka till Kristallgrottan där jag väntar på att trummorna ska leda mej tillbaka till "nuet". När trummorna slutat ljuda och jag är "tillbaka" så blir jag mäkta förvånad över att jag inte håller en svart pärla i min hand - så verklig var denna resa för mej. Kopiering är ej tillåten! Detta är min upplevelse, du får söka din egen.  Del 3  Vandrarens resa till Sejden      Förberedelserna har varit långa och tagit flera dagar i anspråk. Men nu är dagen kommen för den stora Resan, den som ska föra oss dit där Sejden finns. Vi vandrar till Ringen av stenar där elden flammar högt. Vi sätter oss ner och väntar tysta på att Shamanen ska börja med reningen.  Salvian omger oss och jag känner en stor nyfikenhet på vart min Resa ska föra mej denna gång.   Vi lägger oss ner innanför Ringen av stenar och ber våra Kraftdjur att vara med oss på Resan. Trumman ljuder, den för mej upp i Universum,  jag svävar med Örnen långt bortom Vintergatan. Allt känns så lätt och självklart, jag vet vart jag är på väg. Långt borta ser jag Åskbåten där Sejden finns. Den seglar fram i Universums oändlighet, tecken är målade på den kanotformade båten och de ser så välbekanta ut. Det är tecken som funnits sedan Urminnes Tider, nertecknade av våra förfäder. Mitt i Åskbåten står Hon, prästinnan från Moder Jord. Hon är bländande vacker och håller en lång stav av renaste guld i sin hand, gnistrande kristaller pryder staven. Varhelst Sejden åkallas färdas Hon dit och stöter med staven på Himlavalvet så att en stjärna faller och Sejden bistår den som kallat. Hon visar mej Sejdens kraft som är enorm. Där finns kraften från Moder Jord, Havet och Universum samlat. Jag tackar för denna gåva och vet att den ska användas med omsorg och försiktighet. Åskbåten fortsätter sin färd och Trumman kallar mej åter till vår egen värld. Denna gång har jag inget emot att resa tillbaka, jag vill börja använda mej av den kunskap jag fått.                       När Resan är slut och elden falnat ser jag en blixt från Himlen och en Stjärna som faller och då vet jag att Sejden är kallad av någon som behöver dess kraft. Jag längtar till morgondagen då jag själv kan börja mitt arbete med Sejden hjälp. Kopiering är ej tillåten! Detta är min upplevelse, du får söka din egen. Del 4 Vandrarens resa till De förlorade själarnas plats Jag vandrar tillsammans med mina kraftdjur och färden går mot Norr, upp mot bergen där snön aldrig smälter. När jag passerat över piren och Väktaren av porten Bortom Norr har låtit oss träda in, blir jag visad till porten till De förlorade själarnas plats. Jag träder in i ett kargt landskap, vandrar längs en stenig strand vid en stilla sjö. Dimman ligger som en florstunn gardin över sjön och det glittrar som av tårar i den. Vid stranden sitter det någon på huk och plockar bland stenarna, han (jag känner att det är en han) är klädd i en lång vid svart kåpa med huva så jag ser inte ansiktet.  Han vänder sig mot mig och jag ser att det är Döden. Ett obehag och en rädsla går igenom min kropp, men jag vet att detta är viktigt så jag stannar och lyssnar på hans ord. "Jag är Döden och jag samlar på förlorade själsbitar, för varje traumatisk händelse i en människas liv så försvinner en bit av själen, om ingen hämtar tillbaka dem så är de till sist mina och när jag har alla bitarna så dör denna människa. Jag sitter här vid Dödens Strand och väntar". Han fortsätter att plocka bland  stenarna och verkar ha glömt bort att jag är där, jag törs inte ställa några frågor utan vandrar vidare. Färden fortsätter mot en stor hed där dimman ligger tät, i diset skymtar jag en lykta som svänger fram och tillbaka. Ur dimman uppenbarar sig ännu en gestalt i lång kåpa, fast denna är mörkbrun och under huvan syns ett långt vitt skägg. Kom med mig, du är väntad säger han och leder mig över heden mot ett fyrliknande torn längre bort på heden, det är så högt att översta delen inte syns i dimman. Han öppnar dörren och bjuder mig att stiga in, mina kraftdjur väntar utanför och jag frågar dem om det är säkert för mig att stiga in, vargen tittar på mig och säger att vi är framme på rätt plats och då går jag in. Mannen i kåpan fäller tillbaka huvan och jag ser att han är riktigt gammal, han presenterar sig som Väktaren av de förlorade själsbitarna. Jag sätter mig ner och får höra hans berättelse. "Varje gång det händer något otäckt, sorligt eller ett trauma av något slag för en människa så förlorar den en bit av sin själ, jag samlar på dessa förlorade själsbitar och förvarar dem här tills någon kommer för att hämta den del som är redo att återvända. Kommer ingen för att hämta dem så får Döden dem till sist och den personen har "förlorat sig själv". Mina frågor är många och jag får de svar jag behöver, jag tackar för kunskapen jag fått och det är dags för mig att återvända. Mina kraftdjur som troget väntat utanför leder mig igenom dimman, jag vänder mig om och ser en lykta svaja vid tornet och sedan försvinner allt i dimman. Färden går tillbaka till Döden Strand, men jag känner ingen rädsla den här gången, jag har fått ta del av kunskapen hur man återfår de förlorade själsdelarna. En stark känsla av tillförsikt känns i mig när vi vandrar tillbaka till vår egen värld. Jag tackar mina kraftdjur för hjälpen på vägen och ber att vi ska mötas igen på vår nästa vandring. Kopiering är ej tillåten! Detta är min upplevelse, du får söka din egen